[Dokumentet innehåller länkar till böcker, bloggar, dokumentärfilmer, videokanaler och personer som analyserar virologi, smitta och virushypotesen ur ett medicinbiologiskt perspektiv. Innehåller även resurser på svenska.] Virus - i likhet med äldre tiders demoner och onda andar - är en förklaringsmodell tagen ur luften, och är inte orsaken till sjukdom. Smittspridning har aldrig kunnat visas kliniskt, dvs genom kontrollerade experiment. Ett trettiotal officiella, omfattande och väldokumenterade försök gjordes under 1900-talets första halva, varav flera under Spanska sjukan. Det går alltså inte att smitta någon med hjälp av snor, slem, utandningsluft, blod, saliv eller liknande från den sjuke. De proteiner och RNA-fragment som cirkulerar i friska och eventuellt i högre utsträckning i symtomatiska människor aldrig har visats vara transmissibla eller kunna orsaka sjukdom i en annan organism. Inget virus har någonsin isolerats från allt annat (purifierats), vare sig direkt från en organism (exempelvis mänsklig lunga) eller via cellodling, och bekräftats vara sjukdomsalstrande. Ingen har någonsin haft ett provrör med bara virus, fri från annan arvsmassa och allt annat som ett kroppsprov eller en cellodling innehåller. Man har alltså aldrig lyckats inducera exempelvis mässlingen, röda hund, influensa, etc. i försöksdjur eller -personer. Mässlingsviruset togs till rätten i Tyskland, där högsta domstolen 2016 slutligen underkände de bevis som framlagts för dess existens. Ett hundratal institutioner - däriband den svenska folkhälsomyndigheten - har skriftligen bekräftat att man inte känner till något fall där SARS-CoV-2 extraherats från ett mänskligt vävnadsprov, eller på annat sätt erhållits i ren form. Detta genom begäran om offentlig handling. Datorframtagna virusmodeller torgförs som sanna representationer av virus, men några sådana har alltså aldrig bekräftats existera i verkligheten. Det gäller samtliga "kändisvirus"; HIV, Ebola, mässlingen, SARS, etc. Tekniken för att filtrera ut DNA- och RNA-strängar av virusstorlek är däremot känd, tillgänglig och välanvänd i andra sammanhang, däribland mikrobiologiska. Sjukdomsinducerande nanometerstora replikeringskompetenta genfragment är alltså bara en hypotes. Smittskyddslagen är därmed att likställa med vidskepelse.